Och allt som var kvar var en lapp på köksbordet.
Det är konstigt det där. Att helt plötsligt är det enda man har kvar av någon man delat hela sitt liv med en handskriven lapp på köksbordet. Jag saknar honom redan så mycket att det gör ont. Trots alla fina ord om återförening och evig vänskap vet jag att jag kanske aldrig får träffa honom igen. För både han och jag är sådana som ständigt trampar framåt på nya äventyr utan att blicka tillbaka.
Nu är det tid för förändring. De senaste veckorna har jag stått utanför mitt liv och blickat in. Jag har inte orkat ta tag i något. Jag har väntat gömt mig för smärtan. Väntat på idag. Man kan bara skjuta upp smärtan aldrig bli av med den. Idag klev jag in igen och nu ska allt förändras.
Friends help you move
Real friends help you move bodies.
september 3rd, 2007 at 11:41 f m
de känns så konstigt. som slutet på en era kanske. ja vet inte. men ja saknar honom oxå.
idag ska ja städa och packa. de kommer gå snabbt finns inte så mycke på mitt rum. så ja flyttar in imorn eller onsdag.
ring om du vill ha hjälp med att flytta över grejerna.
massa kramar!